Zeppelin på Live Aid 85

Zeppelin på Live Aid 85

När metalgiganterna Led Zeppelin skulle spela på Live Aid 85 var de en spillra av sitt forna gruppjag. Zeppelin bestod nu av sångaren Robert Plant, basisten John Paul Jones och gitarristen Jimmy Page. Ett stort problem, såväl som en stor sorg, var att bandets fenomenale trummis Robert Bonham gått bort. En ersättare behövdes således för ett uppträdande som skulle ske inför bandets största publik någonsin.

Att det här skulle bli en av bandets mest katastrofala spelningar märkte de nog snabbt. Enligt Page hade bandet 30-60 minuters total reptid att tillgå, med en trummis de aldrig spelat med tidigare. Det gör väl inget om ersättaren är Phil Collins, som såklart är en fantastisk trummis också han. Innan spelningen meddelade han att han absolut kan Zeppelins låtar. Än en gång, det här är inte för att klanka ner på Collins. Han ÄR en bra trummis.

Philadelphia, där hälften av spelningarna som var en del av Live Aid 85 hölls, räknas till den amerikanska östkusten. Det är därifrån det svenska varumärket lexington hämtar sin inspiration. Hos Afound hittar du både kläder och inredning från varumärket. Det bästa av allt är att allting säljs till outletpriser.

Collins närvaro den här kvällen är dock ett väldigt bra exempel på när fyra fantastiska musiker inte nödvändigtvis utgör en ett fantastiskt band. Precis som The Who var beroende av vildhjärnan Keith Moon på trummor var Zeppelin beroende av Bonham. Det blir inte samma punch och sväng i respektive bands musik utan dem.

Gick dåligt från första stund
Att det här kommer att bli en minnesvärd livesändning och spelning visas redan under de första minuterna. Strax efter introt på inledande “Rock and Roll” lyckas Page, med en cigg i mungipan, fastna i ett mikrofonstativ och välta ned det över Collins trummor. Plant tycks dessutom inte ha värmt upp, hans röst spricker upp rätt illa ett flertal gånger.

Collins? Han öser på av bara satan. På egen hand gör han det bra, i sammanhanget går det för fort, åtminstone för Page. Förmodligen van att spela låten med lite mer av ett “gung”. Bonhams gung. Det slags gung som bara de absolut bästa trummisarna har, de som fått ynnesten att spela i ett band där groovet i varje låt är byggt runt dem, som till exempel Charlie Watts och Keith Moon.

Det blir värre under efterföljande A Whole Lotta Love. Mycket värre. Det är när Page spelar sitt första solo i den klassiska låten som saker och ting åker söderut i en enorm hastighet. När gitarristen försöker headbanga bort att han tar fel ackord. Det är halvvägs in i Whole Lotta Love som det slutligen går helt åt skogen. Kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste känts för dem att de hade “Stairway to Heaven” kvar att spela, setets längsta och svåraste låt. Den gick inte bra den heller.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *